I vissa fall kan det dock vara lite knivigt att verkligen veta om man har fel. Notera här att “fel” är subjektivt och avser då man själv inte kan försvara sin ståndpunkt med rationella eller empiriska argument. Det är särskilt svårt när det rör sig om i huvudsak värdesatser. För ett tag sedan var jag till exempel delaktig i en mycket meningslös debatt kring negerbollens vara eller icke vara där ståndpunkt kan tyckas helt subjektiv.

Till hela världens lättnad har jag dock utvecklat ett knep som i de allra flesta fall kan utröna vilken sida som är rätt. Ta negerbollen igen. Ena sidans tes var att man absolut inte får säga negerboll eftersom det skulle kunna tänkas kränka andra. Eventuellt. Alternativ som chokladboll föreslogs. Den andra sidan hade motsatt åsikt; att de får säga negerboll hur mycket de vill.

Någon som kan se en viss skillnad mellan teserna? För det otränade ögat samt för dem som tyckte att det var en retorisk fråga och att jag ska ge svaret kan jag avslöja svaret. Den ena sidan utesluter den andra. Den ena sidan är exklusiv medan den andra är inklusiv. Min lösning ligger således i att välja den inklusiva sidan eftersom den tillåter andra att vilken åsikt de vill. Jag säger negerboll, du får säga vad du vill.

Tro nu inte att jag sitter och skriver detta helt utan anledning. I denna skrivkrampsperiod utan historisk motsvarighet har jag inte tid att skriva saker som bara dyker upp i tomma luften. Nej, inspirationen kom ifrån ännu en diskussion med Sargoth (aka tankefel). Som ett sammanträffande har ämnet att göra med det högaktuella fildelandet, vilket passande nog också är ett återkommande ämne i denna blogg.

Byt bara ut negerbollen mot en plastskiva. Ena sidan hävdar att piratkopiering skall vara tillåtet, den andra sidans tes är att alla alltid skall betala till… eh, någon. Nu är det ju ganska uppenbart att den ena sidan är exklusiv. Du kan inte verka för betalningstvång och samtidigt piratkopiera. Däremot kan du dela filerna fritt OCH betala lite då och då, när du vill. Enligt min metod har alltså ifpi och company FEL.

Sargoth hävdade alltså att h*n försöker hålla sig i mitten i fildelningsdebatten men eftersom medieindustrin är exklusiv är det omöjligt. Dela en enda låt på 20 sekunder till din mormor och du är fortfarande deras fiende.

Andra överkörda påfåglar om fildelning, ifpi, negerboll, piratkopiering, rökning, metafysik, upphovsrätt

Denna gång måste jag säga att redigeraren hos CS har lyckats ganska bra; om det nu inte var Pär Rittsel’s egna rubrik. Ovanstående rubrik sammanfattar nämligen alldeles utmärkt vad som finns i artikeln. Ingenting. Inget som påminner av någon sorts argument eller spår av logiskt tänkande i alla fall. Det är så tomt i artikeln att jag inte ens vet vart jag ska börja anmärka på den. Att börja från början är förvisso naturligast.

Musiktjuvarna börjar visst bli nervösa. Veckan före påsk hade CS två inlägg i samma nummer från två fildelare, debattören Oscar Swartz och Pirate Bays talesman Peter Sunde.

Pelle inleder elegant med att avslöja sin egen obefintliga respekt för sina motdebattörer.

Man anar att den kommande lagen faktiskt skakat om dem en smula. När den träder i kraft finns det en tydlig väg för rätts­innehavare att identifiera och polisanmäla brott mot upphovsrättslagen.

Därefter antyder han att hans motdebattörer är på gränsen till upplösning. Den enda gång i artikeln som han nämner lagförslaget har han dessutom inte ens vet att sammanfatta korrekt då lagförslaget i stort sett föreslår att man ska hoppa över polisen, inte göra det enklare att polisanmäla.

Swartz sätter upphovsmän inom citationstecken som för att komma undan dess faktiska, juridiska betydelse. Som om han kunde tänka bort dem.

Verkligen Per? Inte för att ifrågasätta dina tankeläsar skillz men det kan inte ha varit så att han faktiskt inte avsåg upphovsmännen eftersom de sällan ens får sin röst hörd i denna infekterade debatt? Han kanske avsåg industrin som låtsas företräda upphovsmännen?

Sunde vill avskaffa skivbolagen. De behövs inte. ”Ändå ska vi betala för deras existens genom att felaktigt säga att artisterna skulle tjäna på det”, skriver han. Han vill alltså avskaffa – på något icke preciserat sätt – en grupp företag som stöttar, spelar in, ger ut och marknadsför verk av en hel yrkeskår som vi kallar upphovsmän. Det är en bred grupp med tonsättare, textförfattare, arrangörer, sångare, musiker, producenter och till och med omslagsfotograf och -designer som får varsin skärv av skivförsäljningen. Storleken på gager och royalties kan vi givetvis diskutera. Av någon anledning brukar den diskussionen dyka upp som argument för fri fildelning. Det är naturligtvis ett befängt resonemang med oklar hemvist bland tokvänster och anarkister.

Nej Per, som du citerade vill han avskaffa en stor grupp företag som kartelliserat hela marknaden och på ett vidrigt sätt suger ut kreatörerna och ersätter dem med löjliga summor. Varför skulle inte marknaden få vara fri menar du? Vad har det här med någonting överhuvudtaget att göra? Naturligtvis är det inte bara att avskaffa ett yrke men man behöver inte heller skapa en massa nya lagar bara för att bevara det. Sen måste jag fråga, när blev liberalism och tokvänster synonymt?

Att skivbolagen skor sig på artisterna är i så fall inget speciellt fenomen. Bokförlagen skor sig på författarna, tidningsförlagen på journalisterna och över huvud taget hela kapitalismen som sådan på lönearbetarna.

Och det är bra?

Det har som bekant funnits olika metoder att ändra på den ordningen och det har inte gått så där vidare. Nu gäller det egendomligt nog bara en grupp företag och det beror väl på att de fildelande generationerna inte är så litterata att de funnit anledning att ge sig på bokförlagen. Det är musik som ska vara gratis. Och, förstås, allmänna kommunikationer som tunnelbanan. Det senare i en parallell rörelse till piratkopierarna som uppvisar precis samma argumentation. Liksom klottrarna.

Per får gärna visa den teknik som möjliggör streaming av böcker i pappersformat till försumbar kostnad. Ty om det gick att kopiera böcker enkelt skulle naturligtvis de också kopieras. De gör till och med de till viss del, så att säga att det bara gäller musik och pendeltåg är rent jävla befängt. Tänk vilket uppsving läsandet skulle få om böcker var gratis och gick att få tag på snabbt och enkelt.

TÄNK VAD JÄVLA KULTIVERADE SVENSKARNA SKULLE VARA DÅ.

Är det överhuvudtaget möjligt att få styr på den här utvecklingen?

säger han som om det vore det allmänt önskade. Nu är det dock så att det inte är det allmänt önskade och därför går utvecklingen per definition inte att stoppa.

Björn Ulvaeus skrev i ett tänkvärt inlägg i Aftonbladet den 19/3-08:
”Jag blir så ilsk när ett antal moderata riksdagsmän, piratpartiet och andra, som vill inskränka upphovsrätten på internet, målar upp en mäktig och opersonlig ’upphovsindustri’ som huvudfiende. De angripna är människor av kött och blod, som brinner för det de gör.

Nämen titta, en källhänvisning. Det var inte igår det. Fienden råkar dock vara just industrin och inte kreatörerna. Så är du inte del av industrin är det för fan dig vi slåss för.

När jag talar med yngre kolleger om hur deras situation ser ut i dag känner jag starkt med dem och förstår deras oro för framtiden. Några av dem har en känsla av att det de gör håller på att nedvärderas.

Jag tror bestämt att dina kolleger är elitister. De verkar nämligen tro att deras arbete har ett värde oavsett om någon vill betala för det. Bor de på Lidingö eller i Danderyd också?

Förespråkarna för ’rätten till fildelning’ säger nedlåtande: ’Dom kan väl ge sig ut och sjunga lite, så får dom betalt’ i fullkomlig okunnighet om att de som ligger bakom det så kallade svenska musikundret för det mesta inte ens har snuddat vid artistlivet, de är låtskrivare och producenter.

Så en låtskrivare kan inte be en artist spela en hans låt? Vad du missar är att det alltid är låtskrivaren som har skrivit låten. Ingen kommer någonsin att ta det ifrån h*nom.

Han slutar med att det går, att det nog kommer att gå att skapa förståelse för en modern upphovsrätt som fungerar på internet. Hur? Han ger inget svar. Kanske tar det generationer att återställa respekten för andras arbete och ägande.

Eller ännu värre. Det kanske tar generationer att trycka in i Per’s huvud att om jag äger mitt album ska jag fan göra vad jag vill med det. Om vi begraver honom och låter honom ruttna i några decennier ska vi se att det går betydligt lättare.

Hätskt är nog en underdrift eftersom jag råkar gilla sällan använda ord. Till saken hör att vi alla gillar att diskutera men vi diskuterar på olika sätt. Punkaren har aldrig erkänt att han har fel och föredrar att anmärka på sin motståndares intelligensnivå. Läraren är inte expert på argumentationsteknikens alla områden och föredrar praktisk diskussion, till skillnad från mig som är en smula cynisk, argumenterar emot där det går och vill ha rationella, objektiva lösningar.

Frågeställningen i den första meningen är mer komplex än vad man först anar vid ett flyktigt ögonkast. Först och främst är det mycket osannolikt att fiskjäveln skulle förstå frågan. Hittills har fiskar nämligen inte visat sig ha så stor språkförståelse när det kommer till det svenska språket. Och om kattmaten skulle förstå frågan har den hittills aldrig svarat på nån fråga vilket betydligt minskar sannolikheten för önskat resultat.

De flesta svarar på detta problem genom att helt enkelt anta att fisken faktiskt kan och kommer att svara. Men tänk själv, om du lärde en guldfisk att prata och fundera över meningen med livet, skulle den svara samma sak som om den inte blivit lärd? Sannolikt inte. Ur detta kan vi dra slutsatsen att man inte kan ha en mening med livet, förutom den man är skapad för, utan att kunna fundera över meningen med livet. En guldfisks mening är alltså att simma runt runt i en skål.

Naturligtvis borde man kunna tillämpa detta på människor också. Vissa är ju ganska lika denna guldfisk. De simmar runt runt, dagarna i ända. En cirkel som börjar och slutar i en säng och däremellan arbetar och äter de. En öl slinker förbi framför sporten på helgerna. Möjligen har de avlat fram ett och annat yngel och är därmed på god väg att fullfölja sin mening med livet. Eftersom de aldrig har ifrågasatt sin mening i livet måste deras mening vara det de är skapade för; meningen med en guldfisk.

Det är omöjligt att hitta en definition som passar alla människor. Det finns alltid någon eremit med mossa i skägget som tycker att det inte finns någon kunskap medan andra vet att gud finns. Det finns dock tre definitioner av kunskap som de flesta till stor del kan hålla med om:

• En övertygelse som jag har goda skäl för och som är sann.
• En övertygelse som jag har goda skäl för att hålla för sann.
• En övertygelse som stämmer överens med mitt övriga vetande.

De två första definitionerna består av samma begrepp men med något olika villkor – "goda skäl" och "sann". Den första definitionen skapar vissa problem då det är få saker som verkligen är sanna. Den andra har motsatt problem då den inte skiljer mycket mellan tro och kunskap. Den tredje definitionen bör man ta med en nypa salt då man kan anse att den är en cirkeldefinition. Den är dock användbar i specifika fall.

Viktigt är att man redan här kan skilja tro och vetande åt. Vetande och kunskap är intersubjektiva. Alla kan komma fram till samma sak på samma sätt. Tro är däremot subjektivt. Någon som anser att gud finns kan göra det för att har "sett" gud. Det är dock inte säkert att någon annan som ser samma sak kommer till samma åsikt. Han kanske tycker att det ser ut som det flygande spagettimonstret. Vidare tror ju inte heller alla på gud av samma anledning. Det finns många olika skäl för att tro på honom och vissa uppskattar inte andras skäl.

Det finns fem olika skäl som man brukar referera till. De tre första är varseblivning, minne och intuition. Dessa brukar dock inte anses som "goda skäl" då de har vissa uppenbara brister. Att man ser något kan man ju själv tycka är ett väldigt starkt argument men hur ofta har man inte sett fel? Hur många strumpor har du tagit ut ur torktumlaren egentligen? Likaså har minnet en tendens att svika eller fylla ut detaljer som huruvida du stoppade i båda strumporna i torktumlaren. Intuitionen tycker vissa inte ens är ett skäl överhuvudtaget; om det är andras intuition vill säga. Man bara "vet" och just därför kan man inte bevisa att man vet.

De kvarstående skälen är de som brukar räknas som goda. Dessa är den empiriska metoden, induktion och den rationella metoden, deduktion. Induktion innebär att man utgår från vissa iakttagelser och drar slutsatser utifrån dessa. Ett exempel som ofta brukas är att eftersom man bara har sett (mer eller mindre) vita svanar kan man dra slutsatsen att alla svanar är vita. Detta stämmer då tills man hittar en svan som inte är (mer eller mindre) vit. Fördelen med induktion är då att man lätt kan säga om en teori är felaktig liksom att alla som gör samma försök bör få samma slutsats. Den mest uppenbara nackdelen är att man aldrig kan säga att något är helt sant. Man kan bara ge en viss sannolikhet, vilken ökar ju fler iakttagelser man gör. Men trots att ingen tidigare hade sett några vita svanar visade det sig lik förbannat att de fanns när man upptäckte Australien.

Deduktion kan närmast ses som motsatsen till induktion. Om grundförutsättningarna (premisserna) är sanna så är slutsatsen sann, oavsett om man vill det eller inte. Till skillnad från induktion så får man via den rationella metoden endast sanningar och inte sannolikheter. För slutledningen i sig behövs inte heller några experiment eller iakttagelser. Problemet är dock att premisserna bygger på induktion eller dåliga skäl. Om man inte kan säga att premisserna är sanna kan man inte heller säga att slutsatsen är sann. Dessutom är det svårt att bevisa särskilt mycket med enbart logik. För rent abstrakta fenomen som matte är detta såklart inte ett problem eftersom man helt enkelt kan anta att en premiss är sann.

Vad gäller sanning finns ett antal olika teorier. Den i vardagen enklaste och förmodligen mest användbara är korrespondensteorin. Den säger helt sonika att sanningen är det som stämmer överens med verkligheten. T.ex. är påståendet "en strumpa har försvunnit i torktumlaren" sant om det finns en strumpa mindre där än när man startade maskinen. Denna teori lider dock av lika stora problem som den är enkel. Den säger inget om huruvida strumpan faktiskt har försvunnit och är alltså beroende av att man verkligen kan bedöma verkligheten. Det är också ganska svårt att tillämpa teorin på abstrakta och subjektiva begrepp som huruvida strumpan är fin eller inte. Det senare beror dock på teorins största fördel; att sanningen är objektiv, oberoende av en observatör.

Två intersubjektiva teorier är däremot den logiska och den semantiska teorin. Om man skulle se det som att korrespondensteorin är empirisk (beror på omvärlden) så kan man säga att de intersubjektiva teorierna är rationella. Sanningen får man enligt dessa teorier genom förnuftet men sanningen är ändå lika för alla. Den logiska modellen säger samma sak som deduktionen. Logik är sann utifrån sina premisser. Den semantiska teorin säger å andra sidan att endast analytiska satser är sanna, alltså satser som "en mor har ett barn". Denna teori är dock meningslös eftersom den säger att endast sådant som är sant är sant. Inte särskilt fruktbar med andra ord.

Sist har vi då koherensteorin som säger samma sak som min tredje definition av kunskap; sanningen är det som stämmer överens med vad jag i övrigt tror. Denna teori är inte så användbar när det kommer till att avgöra om något verkligen är sant eller inte men hjälper en att bedöma vad som sannolikt kan vara sant. Om någon hävdar att han har en sten som faller uppåt kommer de flesta att anta att hans påstående är falskt eftersom vi vet att alla andra stenar faller nedåt.

Så vad har man nu för nytta av alla dessa definitioner? Personligen tycker jag det är en ganska meningslös diskussion att hålla någon av dem högre än andra. Deduktion är ju den enda metod som kan ge sanning i sig men är i genländ beroende av andra metoder ifall man vill bedöma annat än logiska satser. Empirism fungerar bra för detta syfte men ger endast sannolikhet och inte sanning. Med induktion kan man inte heller bedöma något annat än den fysiska världen.

Jag använder själv naturligtvis en kombination av samtliga definitioner beroende på vilken som är mest fruktbar för tillfället. Att en strumpa försvinner ganska ofta i torktumlaren kan jag hålla för sant baserat på varseblivning, minne och induktion. Genom förnuftet kan jag dock säga att det är omöjligt, eftersom en premiss är att strumpor kan försvinna vilket de inte kan (deduktion) pga. att jag aldrig observerat en annan strumpa göra så (återigen induktion).

Jag litar alltså ofta mer på förnuftet än på vad jag observerat. Kanske just för att det bara är deduktion som kan ge sanning. Detta utesluter dock inte att jag gör omvänt när det passar bättre. Det finns i alla fall två universella sanningar vi kan vara säkra på. Den ena är att påståendet "det finns ingen sanning" är falskt eftersom det annars skulle resultera i en paradox. Den andra är att ena strumpan försvinner i torktumlaren.

Andra bloggar om: filosofi, kunskap, sanning, tro, vetande, strumpor, torktumlare, intressant.se