En flybladsutdelares reflektioner
Alla minns väl liza marklunds krönika där hon skyllde sin bästa kompis osäljande album på fildelarna eftersom albumet enligt en fejktorrentsajt hade laddats ned i tusental. Var verkligen denne kompis första tanke “JÄVLA TJUVAR!”? I så fall, varför var tänkte han inte “hur i hela helvete har jag misslyckats med att nå alla dessa musikintresserade som uppenbarligen är potentiella kunder?”? (ja, jag vet att jag är efter).
Jag läste nyligen på någon blogg som jag antagligen hittade vi Piratpartiet Live eftersom jag inte lyckas hitta bloggen igen där någon klagade på någon annan (har för mig att f! (hatar den akronymen) var inblandade) att vederbörande gick med (eller nått sånt) i piratpartiet fast än vi består av 83% män (patriarkala strukturer nämndes säker någonstans). Jag kan inte minnas en enda kvinna under 23 som tagit emot ett flyblad. Överhuvudtaget ÄR det få kvinnor som verkar vara intresserade. Konspirationsteorier och “allt är deras fel” i all ära, men är kvinnor inte intresserade så är det knappast partiets fel.
Btw, varför har inte google en sådan funktion? “sök endast besökta hemsidor”… alla vet redan att dom har tillgång till mer eller mindre alla internetanvändares besöksdata. Varför inte utnyttja den?
Jag har hittills varit en av dem som förespråkar att piratpartiet behåller sitt namn och inte PK:ifierar det för att göra gamla tanter glada. Att sticka ut är helt klart bättre än att sticka in. Sen står jag där på sergelgatan och funderar på vad jag skulle svara om en av alla dessa turister fick för sig att fråga vad jag delade ut. “Pirate party”, hur seriöst låter det egentligen? Känns mer som ett gäng lajvare som rejvar ute i skogen än ett politiskt parti. Kanske blir väldigt många väldigt avskräckta av namnet ändå?
Någon kommenterade också på någon blogg att våra motståndare kommer att ta varje chans att kritisera och smutskasta oss pga vårt namn. Jag anser dock att det är bättre än om våra egna kritiserade oss för att vi bytt namn. Det spelar ingen roll om vi så byter politik, våra motståndare kommer ändå alltid vara motståndare; det ligger liksom i sakens natur.
Också reaktionerna… Idag har jag fått mött alltifrån “men oj Piratpartiet, HIT för fan!” (5 meter senare) till “nä”, med ett glatt leende. Just “nä” fascinerar mig. Inte ett “nej tack” eller ens ett “å fy fan” utan “nä”… wtf? Överhuvudtaget var det många som svarade nej utan att veta vad jag höll i handen. Jag ska inte hyckla, när jag är civil vill jag inte få propaganda stoppad i min hand. Hur löser man det?
För övrigt gick dagens utdelning hyfsat, men det var kul ändå.
Write a comment: