Cynism

Häromdagen promenerade jag ned till Nacka Strand. Jag kommer inte riktigt ihåg varför men jag har för mig att god glass, utsökt utsikt och hysterisk hund var inblandade. Till skillnad från Henriksdalsberget bor det fiint folk där. Det som skiljer ett rikfolkområde som Nacka Strand från invandrargetton som henkan är att dom förra inte får klara sig med en på vintern osandad trappa utan får en egen bergbana som rör sig två kilometer i timmen.

Naturligtvis var jag tvungen att prova detta högteknologiska underverk men blev snabbt besviken på den patetiska hastigheten. Allt det här är ganska ointressant och har inte med min poäng att göra men jag noterade att lådan drogs av inte en utan hela åtta vajrar. Jag är övertygad om att var och en av dessa vajrar skulle klarar den eminenta uppgiften att dra överklasspensionärer alldeles själv.

Och det är just det som är poängen. Om en vajer går av så finns det sju kvar som tar över arbetet. Vajrarna tycker säkert att det är meningslöst att bara hänga där varje dag när dom andra inte skulle märka om hen gick bort, men om alla bestämde sig för att dra ut på upptäcktsfärd skulle hissen gå ett abrupt slut tillmötes.

Ganska ofta, när jag får ett infall att skriva något på denna blogg, händer det att jag skiter i det. Varför? För att det finns så många andra vajrar som redan har skrivit exakt samma sak. Faktum är att oavsett vad du vill skriva så finns det någon som redan har skrivit mer eller mindre samma sak.

Varför ska jag skriva samma sak igen? Vad kan jag tillföra? Skulle någon verkligen bry sig om jag yttrade mig eller föll ihop och dog? Jag har ingen unik läsarskara som inte följer de andra bloggarna. Jag utgår ifrån att alla som läser min blogg redan läser emma, rick och drf (om du inte gör det, gör det NU).

Men som sagt, vi må alla vara kuggar av varierande storlek och oumbärlighet i ett enormt maskineri, men om tillräckligt många går hem och sover slutar maskinen att fungera.

Det är liksom poängen med hela internet.