Cynism

Ideologimärkt musik är ett ämne som har dykt upp på sista tiden. Många har skrivit om saken, men eftersom jag läser alldeles för många, kommenterar alldeles för få och bokmärken ingen så har jag ingen aning om vem jag borde länka. Josh vet jag har skrivit en hel del om mainstreamifierandet av musiken. Jag antar att opassande också har skrivit någon relevant rad (kanske var hon först förresten..). Andra som vill bli länkade får räcka upp handen.

För ganska länge sedan gick jag förbi min systers rum när min öron sa till mig att “den här skiten är ju bra”. Jag stack in huvudet och frågade vad det var. Nomy fick jag till svar. Efter att ha provat mig fram på lite olika stavningar (inte lätt att skilja y från i och o från å) hittade jag några låtar i en piratbukt nära mig*. Men sen tog det stopp. Jag lyssnade lite då och då men lyckades på något sätt inte hitta dom där låtarna som var riktigt bra.

Till saken hör att jag lyssnar på musik via kronologiska spellistor. Jag lägger ett femtiotal låtar, vanligtvis av samma artist, i en spellista och lyssnar tills jag tröttnar varpå jag arkiverar spellistan. Just nu har jag 12 spellistor och runt 1000 låtar på datorn som ligger och väntar på att bli lyssnade.

Men så en vacker dag för knappt en vecka sedan så hände det där magiska. Jag hörde ett ljudligt *klick* i mitt huvud, sen “förstod” jag musiken. Plötsligt passade den på något sätt. Plötsligt blev alla låtar bra. Och inte bra som i att det inte är falskt, utan bra som i riktigt jävla apbra.

Som ni kanske anar är musiken allt annat än lättsmält varhusmusik som följer med på köpet om man köper två förpackningar tvättmedel på coop. Jag vet dock inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Mycket melodi. Mycket röst. Mycket skumt.

Ideologimärkt är han också den där Nomy. Just det, HAN. Det är en (1) snubbe som lyckas låta som en hel jävla orkester. Han släpper det mesta av sin musik gratis på sin hemsida och erbjuder en hög låtar om man köper hans två album. Jag erkänner, jag har inte betalat för mig. Än. Så fort jag blir lite mindre av fattig student ska jag göra rätt för mig och lite till.

Här följer i alla fall några exempel så får ni själva avgöra om Nomy är värd att lyssna på.

Cocaine:

Let the sun die:

Sagan om hur det sket sig…:

Andra bloggar om nomy, upphovsrätt, mainstreamifiering