Cynism

Jag har ingenting bättre för mig, så här följer en kort resumé av absolut ingenting.

För de som har missat det kan jag tillkännage att FRA-dagen inträffar idag. Vissa firar detta genom att posta massor av meningslösa ord, ibland i en lite mer kreativ ordning. På nått sätt väntar de sig att någon annan än de i sin klubb för invärtes beundran ska bry sig. Själv skulle jag vilja se nån form av mer handgriplig protest. Mitt bidrag i soffpotatisarnas motståndskamp, hittat hos Sargoth som hittade det någon annanstans:

All politics stink. Even democracy stinks. Imagine if our clothes were selected by the majority of shoppers, which would be teenage girls. I’d be standing here with my bellybutton exposed. Imagine deciding the dinner menu by family secret ballot. I’ve got three kids and three dogs in my family. We’d be eating Froot Loops and rotten meat.

But let me make a distinction between politics and politicians. Some people are under the misapprehension that all politicians stink. Impeach George W. Bush, and everything will be fine. Nab Ted Kennedy on a DUI, and the nation’s problems will be solved.

But the problem isn’t politicians — it’s politics. Politics won’t allow for the truth. And we can’t blame the politicians for that. Imagine what even a little truth would sound like on today’s campaign trail:

“No, I can’t fix public education. The problem isn’t the teachers unions or a lack of funding for salaries, vouchers or more computer equipment The problem is your kids!”

Kanske något att tänka på när ni beskyller politikerna för korkade åtgärder så som FRA-förslaget. Jag tänker inte anstränga mig att skriva något mer kreativt eftersom jag just nu har fastnat på xkcd. Med risk att det är gammalt, men om du är det minsta lik mig (cynisk/matematiker/programmerare/nörd) så kommer du att älska siten. Go there, omedelbums!

En annan anledning till att jag inte tänker anstränga mig är att jag sitter med en träningsvärk från helvetet. Exakt varenda jävla muskel värker. Från nacken till händerna till vaderna. Missförstå mig rätt; träningsvärk är möjligen den bästa känslan som finns men inte när man ska gå ner för en trappa och känner sig lika smidig som ett bankvalv med stelopererade höfter.

Vad kan ha orsakat ett sådant enormt lidande undrar du? Parkour är svaret. Jag var alltså på min första riktiga parkourträning i söndags, och jag behöver uppenbarligen göra det oftare. För er som är födda bakom farstun och inte orkar använda wikipedia så är parkour en filosofi och “sport” som kort sagt går ut på att övervinna alla hinder. Så om nån ser ett gäng dårar skutta omkring i Stockholms innerstad en söndagseftermiddag så finns det viss risk att jag är en av dårarna.

Via forumet där många parkourutövare samlas länkade någon i förbifarten en länk. Jag är helt förtrollad, för att använda ett ganska fånigt uttryck. Inte för att överdriva, men det finns viss risk att Mirror’s Edge kommer att bli det bästa First Person-spelet evaahhh. Jag hoppas i alla fall att DICE ror hem projektet.