De vs dem
Jag står inte ut längre. Nu får det vara NOG! Hur jävla svårt kan det vara? En del språkfel kan man ju stå ut med. Som stavfel som har gjorts on the fly på ett tangentbord där bokstäverna nötts ut av ivrigt chattande eller egenhändigt komponerad leet speak i kommentarerna. Visst framställs man som en fjortis med tio och en halv hjärncell varav hälften är på semester på Kuba men en kommentar ska skrivas snabbt, inte perfekt. Som skillnaden mellan en föreläsning i muntlig framställning och grymtet du hälsar din familj med före frukost.
Sen har vi de där detaljerna som är extremt enkla att undvika men som lik förbannat ökar fortare än Thomas Bodström hinner viska censur och smyga igenom ett nytt lagförslag. Särskrivningar är ett av dessa fenomen vilket är enkelt att undvika och har ökat snabbt under en period. Det är dock ingen idé att fortsätta klaga då det har fått statuera som hatobjekt relativt länge nu. Och för er som undrar är lösningen enkel. Skriv ett ord som ett ord. Bättre att göra det för ofta än för sällan.
Nej det fenomen som har ökat så snabbt på mindre än ett år är “dem”. *Aarrgghhh* Jag kan inte ens skriva ordet utan att få rysningar och lust att göra mig av med min lunch. När jag tänker efter kanske det vore en bra idé med tanke på kött/benmjöl-kvoten i skolmaten. Jag avskyr om möjligt missbruket av “dem” ännu mer än jag avskyr särskrivningar. Det krävs trots allt ett visst mått av intelligens för att undvika särskrivningar, ungefär samma mängd som för att öppna en dörr där det står “tryck” åt rätt håll.
Antalet “dem” i en genomsnittlig mening ökar däremot så snabbt att tysklands inflation efter första världskriget framstår som ynklig, och det på grund av att folk vill vara häftiga. De vill vara fiiina. Antagligen kom något pucko på att man verkar mycket mer begåvad om man använder de/dem istället för dom, utan att notera att det rör sig om två helt skilda ord. Jag skulle gissa att det är samma person som står bakom trenchcoatens plötsliga intåg i Sveriges samtliga gymnasieskolor. Okej om brats från östermalm använder sattyget och håller sig kvar bland sina inavlade gelikar. Det är där, hos den engelska adeln, som plagget hör hemma.
Nu till några enkla regler och målande exempel.
Fel:
Dem är inte kloka.
Rätt:
Jag lovar att döda de idioter som inte kan använda personliga pronomen. Förmodligen genom att hugga huvudet av dem.
Personliga pronomen heter det alltså för er som vill verka skitnödiga. Regel ett säger att en mening aldrig kan inledas med “dem”. Därför är det första exemplet fel. Nästa regel säger helt enkelt att “de” används om subjekt och “dem” om objekt. I den första korrekta satsen är jag objekt och således är idioterna subjekt. Eftersom de/dem används om tredje person, pluralis får vi “…de idioter…”. Nästa sats syftar ju på idioterna som ska få huvudet avhugget varför de blir objekt och “dem”.
Om du ändå är osäker, använd dom eller åtminstone det kortare de. Att använda ett ord på grund av dumhet som istället är längre än nödvändigt är om möjligt ännu dummare. Det är förövrigt den enkla regeln: skriv så kort och enkelt som möjligt, om det inte är viktigt att mottagaren förstår vad du menar. Om det är viktigt, se den krångliga versionen eller ta livet av dig.
Andra bloggar om: de, dem, personliga pronomen, objekt, subjekt, särskrivning, intressant
Write a comment: