Har man, moraliskt sett, rätt till allt fysiskt man har skapat? Vem har rätt till råmaterialet? Den som sätter sin flagga på området först.
Sen så anser ju många, i synnerhet bland de som skapat ngt imateriellt de kan tjäna pengar på, att det är rätt att ha ensamrätt. Det rör sig alltså om en högst subjektiv sanning. Jag jag bestämma mig för att anse att ensamrätten är fel om jag har ett gott skäl; i detta fall ett rationellt. Jag ser dock ingen logik i kopplingen “går att kopiera” – “förbjudet att hindra folk”. Å andra sidan är jag trött som fan…

och välkommen till min blogg förresten

Oscar: naturligtvis. Det måste då betyda att endast verk som är offetliggjorda får kopieras, vilket jag iofs tycker verkar rimligt. Så om poeten bara hade sin lapp framme och läste den för sig själv, har du fortfarande rätt att läsa över hans axel och upp den? Får han kanske hindra dig från att läsa dikten men inte ifrån att läsa upp den om du har läst den? Det verkar rimligt iaf.

Andreas, när du påstår att äganderätten “säger att man har rätt till det man har skapat” stämmer det givetivs om du tittar på en konstnär som målar en tavla. Den är hans. Han kan signera den och sälja den. Ett unikt exemplar. När det gäller att sedan t.ex. trycka upp vykort med det motivet på är det då sannerligen inte självklart att han “äger” den rätten eller har rätt att med våld hindra någon att memorera mönstret, åka till andra sidan jorden och trycka vykort som “ser ut” som hans tavla.

För att sedan ta ett exempel på immateriella skapelser, om jag reser mig upp i en fullsatt teatersalong och gastar “Elden är lös!”, så finns det risk att jag skapar panik och kaos. Äger jag nu en massa panik och kaos, och har jag rätt att bestämma vad jag skall göra med denna egendom? Kan jag pantsätta den? Frågan är meningslös, eftersom ingen har definierat “egendom” som utgörs av en grupp människors kollektiva men okoordinerade beteende.

Äganderätt är ett juridiskt begrepp, skapat av oss människor för att det är socialt önskvärt, och därför är det upp till oss att bestämma vad man skall kunna äga. Fysiska föremål ägs normalt av den som är i fysisk besittning av dem, såsom de kläder jag går i eller det hus jag har låst omkring mig. Äganderätten gör det möjligt för mig att lämna mitt hus, bege mig ut på stan och sedan återvända några timmar senare. Om huset då utsatts för inbrott och länsats på allt av värde, så har jag inte förlorat äganderätten till det stulna, jag har bara förlorat besittningen av det. På samma sätt förlorar jag inte äganderätten till huset bara för att några hemlösa människor har ockuperat det i min frånvaro. Det är rättsväsendets uppgift att återställa stöldgodset till dess rättmätige ägare, eller att åstadkomma någon form av kompensation från tjuven för förlusten.

När vi nu har gjort det möjligt att äga ett hus, en fastighet, trots att ägaren och egendomen rentav kan befinna sig i olika länder, då är steget inte långt till att äga också diverse abstrakta ting. När det gäller litteratur, musik och andra intellektuella skapelser, så är det dock inte det skapade verket i sig som man äger i juridisk mening, utan man äger en ensamrätt till verket. Exakt vad den ensamrätten går ut på anges närmare i upphovsrättslagen, men som många andra har påpekat, så är inte ensamrätten en äganderätt, utan ensamrätten är själva egendomen, det ägda. Exempelvis framgår det av 3 kap. upphovsrättslagen under vilka förutsättningar upphovsrätten kan överlåtas eller ärvas, helt enkelt byta ägare. Tyvärr slarvar många med språket, och säger att författaren äger verket, när han i stället äger en viss ensamrätt till verket. Det är viktigt, för det kan finnas flera olika ensamrätter till ett och samma verk, exempelvis upphovsrätten till samma verk i två skilda länder!

Det finns alltså ingen automatik i att man äger precis vad som helst som man i någon mening har “skapat”, utan det är upp till lagen i varje land att ange vad som räknas som egendom, och hur man avgör vem ägaren är. Titta inte på naturen för vägledning; där finns ingen “skaparrätt” som säger att du äger ens de blommor du har sått och vattnat eller den koldioxid du har andats ut. Det enda du har är lagen, och om du utgår från lagens definition av egendom och ensamrätter som normerande, då är det klart att varje avvikelse från normen blir olaglig, men poängen med lagen är just att vi kan ändra den om vi vill.

För övrigt ska man nog ta mitt inlägg med en smula ro. Det är bra att kunna argumentera emot sig själv.

F.ö. faller ditt argument om att man tar bort möjligheterna med verket. De möjligheter du talar om är ju just en effekt av den ensamrätt som jag argumenterar mot. Du kan inte använda förlusten av dessa möjligheter som ett argument för att den mekanism som skapade möjligheterna, dvs upphovsrätten, är berättigad. Det är en tautologi, en logisk tankevurpa där man förutsätter det man vill bevisa.

“I naturen” sker ingen förlust.

Oscar Swartz’s last blog post..Svenska Akademin underminerar upphovsrätten genom ointellektuell Horace Engdahl