Cynism

Du har rätt. Jag är en utilitarist som hela tiden har ett öga på den liberala principerna. Enligt klassiskt liberala principer är skatt och allmän sjukvård och obligatoriska socialförsäkringar fel. Liksom all immaterialrätt enligt min mening. Ändå är jag för skatt, socialförsäkringar, allmän sjukvård och immaterialrätt. Men med den liberala basförståelsen blir man en mycket försiktig utilitarist. Skepticismen och ifrågasättandet av avvikelserna skall vara stor och argumenten goda för att driva iväg från principerna. Blogge kör sitt race och får tycka vad han vill om min “utilitarism”.

F.ö. faller ditt argument om att man tar bort möjligheterna med verket. De möjligheter du talar om är ju just en effekt av den ensamrätt som jag argumenterar mot. Du kan inte använda förlusten av dessa möjligheter som ett argument för att den mekanism som skapade möjligheterna, dvs upphovsrätten, är berättigad. Det är en tautologi, en logisk tankevurpa där man förutsätter det man vill bevisa.

“I naturen” sker ingen förlust.

Oscar Swartz’s last blog post..Svenska Akademin underminerar upphovsrätten genom ointellektuell Horace Engdahl

De värderingarna är inte typiska för utilitarism, och de är inte heller oförenliga med libertarianism – i praktiken handlar det om grad.

Oscar: äganderätten säger väl att man har rätt till allt man har skapat? Man skapar ju inte något för skapandets skull utan på effekterna av det. Du vill kunna dricka din öl. Alltså borde man ha samma rätt till effekterna av det man har skapat, till syftet. Om man skriver en dikt med syftet att göra världen gladare så är det mycket möjligt att du gjorde en god handling som läste upp den. Om poeten däremot avsåg att bli rik med den, så har han väl all rätt att bli det? Om du då läser upp den är det möjligt att du har förstört hans syfte med dikten, möjligheten att sälja den. Jag slutledningen verkar rimlig. Möjligen faller resonemanget på att en dikt kan anses ha ett egenvärde. Eller att man helt enkelt anser det fel att tjäna på information… Det är nog det som är problemet trots allt.

För övrigt ska man nog ta mitt inlägg med en smula ro. Det är bra att kunna argumentera emot sig själv.

blogge: jag trodde definitionen av utilitarism var “största möjliga lycka (nytta) åt största möjliga antal”. Var det inte precis vad oscar skrev? Det goda som avses är ju att göra flera andra glada.

Det finns flera olika definitioner av utilitarism, och också olika typer. Men skatt i sig är inte ett utilitaristiskt verktyg, eftersom varje statsbildning behöver intäkter.

ok, då är vi nog överens. men hur fan gör du för att undvika statcounter?

Andreas; man äger inte nödvändigtvis det man har skapat, i synnerhet inte om det man skapat är något immateriellt. Så länge du talar om fysiska föremål så stämmer det, förutsatt att man redan äger beståndsdelarna som man har utgått från. Om jag äger en trave brädor och en låda spik, och snickrar ihop en hundkoja av detta, så äger jag därefter hundkojan, men den har inte uppstått ur tomma intet, utan nu har jag i stället förlorat de brädor och spikar som gick åt. Och om jag använde grannens brädtrave, då är det stöld och grannen kan kräva brädorna tillbaka; mitt snickrande har inte överfört någon egendom från min granne till mig.

För att sedan ta ett exempel på immateriella skapelser, om jag reser mig upp i en fullsatt teatersalong och gastar “Elden är lös!”, så finns det risk att jag skapar panik och kaos. Äger jag nu en massa panik och kaos, och har jag rätt att bestämma vad jag skall göra med denna egendom? Kan jag pantsätta den? Frågan är meningslös, eftersom ingen har definierat “egendom” som utgörs av en grupp människors kollektiva men okoordinerade beteende.

Äganderätt är ett juridiskt begrepp, skapat av oss människor för att det är socialt önskvärt, och därför är det upp till oss att bestämma vad man skall kunna äga. Fysiska föremål ägs normalt av den som är i fysisk besittning av dem, såsom de kläder jag går i eller det hus jag har låst omkring mig. Äganderätten gör det möjligt för mig att lämna mitt hus, bege mig ut på stan och sedan återvända några timmar senare. Om huset då utsatts för inbrott och länsats på allt av värde, så har jag inte förlorat äganderätten till det stulna, jag har bara förlorat besittningen av det. På samma sätt förlorar jag inte äganderätten till huset bara för att några hemlösa människor har ockuperat det i min frånvaro. Det är rättsväsendets uppgift att återställa stöldgodset till dess rättmätige ägare, eller att åstadkomma någon form av kompensation från tjuven för förlusten.

När vi nu har gjort det möjligt att äga ett hus, en fastighet, trots att ägaren och egendomen rentav kan befinna sig i olika länder, då är steget inte långt till att äga också diverse abstrakta ting. När det gäller litteratur, musik och andra intellektuella skapelser, så är det dock inte det skapade verket i sig som man äger i juridisk mening, utan man äger en ensamrätt till verket. Exakt vad den ensamrätten går ut på anges närmare i upphovsrättslagen, men som många andra har påpekat, så är inte ensamrätten en äganderätt, utan ensamrätten är själva egendomen, det ägda. Exempelvis framgår det av 3 kap. upphovsrättslagen under vilka förutsättningar upphovsrätten kan överlåtas eller ärvas, helt enkelt byta ägare. Tyvärr slarvar många med språket, och säger att författaren äger verket, när han i stället äger en viss ensamrätt till verket. Det är viktigt, för det kan finnas flera olika ensamrätter till ett och samma verk, exempelvis upphovsrätten till samma verk i två skilda länder!

Det finns alltså ingen automatik i att man äger precis vad som helst som man i någon mening har “skapat”, utan det är upp till lagen i varje land att ange vad som räknas som egendom, och hur man avgör vem ägaren är. Titta inte på naturen för vägledning; där finns ingen “skaparrätt” som säger att du äger ens de blommor du har sått och vattnat eller den koldioxid du har andats ut. Det enda du har är lagen, och om du utgår från lagens definition av egendom och ensamrätter som normerande, då är det klart att varje avvikelse från normen blir olaglig, men poängen med lagen är just att vi kan ändra den om vi vill.

Vi skall nog inte tro att jag är en Torbjörn Tännsjö i min lilla utilitaristiska ådra. För mig står rättighetsperspektivet för grunden. Avstegen från dem kräver väldigt goda argument. Min sexliberalism är närmast absolut t.ex. Men jag anser också att vi behöver mer än en nattväktarstat, som ju är de utrerade libertarianernas våta dröm. Lite mer om “utilitarismen” i en kommentar på min egen blogg.

Andreas, när du påstår att äganderätten “säger att man har rätt till det man har skapat” stämmer det givetivs om du tittar på en konstnär som målar en tavla. Den är hans. Han kan signera den och sälja den. Ett unikt exemplar. När det gäller att sedan t.ex. trycka upp vykort med det motivet på är det då sannerligen inte självklart att han “äger” den rätten eller har rätt att med våld hindra någon att memorera mönstret, åka till andra sidan jorden och trycka vykort som “ser ut” som hans tavla.

Anders: du har säkert rätt. Jag försöker dock angripa problemet ur metafysisk synvinkel. Man kan ju lika gärna säga att man har ensamrätt till fysiska föremål man äger. På så sätt är det ganska meninglöst att referera till ord som definerats juridiskt för att passa ändamålet.

Har man, moraliskt sett, rätt till allt fysiskt man har skapat? Vem har rätt till råmaterialet? Den som sätter sin flagga på området först.
Sen så anser ju många, i synnerhet bland de som skapat ngt imateriellt de kan tjäna pengar på, att det är rätt att ha ensamrätt. Det rör sig alltså om en högst subjektiv sanning. Jag jag bestämma mig för att anse att ensamrätten är fel om jag har ett gott skäl; i detta fall ett rationellt. Jag ser dock ingen logik i kopplingen “går att kopiera” – “förbjudet att hindra folk”. Å andra sidan är jag trött som fan…

och välkommen till min blogg förresten

Oscar: naturligtvis. Det måste då betyda att endast verk som är offetliggjorda får kopieras, vilket jag iofs tycker verkar rimligt. Så om poeten bara hade sin lapp framme och läste den för sig själv, har du fortfarande rätt att läsa över hans axel och upp den? Får han kanske hindra dig från att läsa dikten men inte ifrån att läsa upp den om du har läst den? Det verkar rimligt iaf.