Cynism

Fan vad svårt det är att komma igång igen. Efter en veckas frånfälle då jag inte ägnat bloggen en tanke sitter jag här och har ingen idé överhuvudtaget. Skummar igenom en halv jävla miljard inlägg som likt kaniner förökat sig i feedläsaren och vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till. Inte bara bloggandet står still. Min hjärna verkar ha raderat hela meningen med livet. Den har absolut ingen lust att ta itu med alla idioter jag är tvungen att bekanta mig med.

Idioter som konsekvent inte svarar på mail förtjänar en plats för sig. Det finns mycket jag kan stå ut med, jag behöver inte ge några exempel, men att inte svara på mail gör mig förbannad. Jag förstår inte varför de ger fan i att svara på just mina mail. Särskilt support och folk som vanligtvis bör vara kontaktbara tenderar att ignorera mig fullständigt.

Dessa fenomen uppträder även på bloggar, i synnerhet de som saknar feeds för kommentarer. Jag kommenterar, väntar mig ett svar, tittar in lite senare, tittar in ännu lite senare, väntar några dar, skiter i kommentarshelvetet. Lyckligtvis har ärendena hittills inte varit av någon större vikt. Förutom nu senast då ärendet är viktigt som fan och dessutom en tidsgräns på en månad.

VARFÖR uppger man en kontaktmailadress på en hemsida om man inte tänker läsa sin jävla mail? Puckot kanske i själva verket läser alla mail och omedelbart skickar dem till papperskorgen. Sen skrattar han i mjugg med vetskapen att han gör någon i en annan ände på linan jävligt förbannad. Inte blir det bättre av att jag ogillar att prata i telefon. Jag skulle ringa honom klockan 6 en söndagsmorgon och fråga varför i hela helvete han inte svarar på mail och skrattar i mjugg om det inte vore för de uppenbara fördelarna att hålla sig på god fot med puckot ifråga och för att jag själv inte är uppe så tidigt på söndagar.

Därför röstar jag för att vi inför sex till åtta timmar extra på lördagar så att jag orkar gå upp och ringa honom tidigt på morgonen.