Cynism

När man nämner August Strindberg tänker många på alla texter han har skrivit. De tänker antingen på hans genombrott "Röda Rummet" eller pjäsen "Fröken Julie". Vissa kanske tänker på honom som den nyskapare av det svenska språket som han faktiskt var medan andra tänker på en kvinnohatande antisemit. Oavsett vad de tänker på så minns många, om inte de flesta, de där evighetslånga svensklektionerna då alla tvingades läsa gamla dammiga böcker av någon minst lika dammig gammal gubbe. Man fick aldrig veta varför farbrorn var så bra, annat än att han var viktig.

Och visst är han det. Strindberg är ju trots allt den personlighet som har påverkat ungdomen mest genom tiderna. Inte på grund av något han skrev utan för att eftervärlden beslutat att tvinga in honom i varenda litet medvetande som krystats ut. Hade det inte varit för statens enorma ansträngningar att bevara denne gamla stofil så hade inte många vanliga dödliga känt till honom eller ens brytt sig. Visst hade några envisa skådespelare fortsatt att älta hans dramer men knappast i samma utsträckning som ju sker idag.

Egentligen ska man inte kritisera Strindberg för allt lidande som hans verk har åstadkommit. Den största skadan har ju trots allt hans fanclub orsakat. Det räckte inte att påtvinga stackars oskyldiga svenska gymnasieelever att genomlida en högläsning av Fröken Julie utan de skulle tvunget översätta skiten till engelska, vilket lett till att miljontals helt oskyldiga förbryllats över det styltiga språket, grubblat på vad det bruna kletet handlar om samt funderat på vad sjutton midsommarafton är bra för.

Strindberg är dock föga oskyldig för den skull. Under sin ringa livstid av 63 år hann han med att djävlas rikligt med sina medmänniskor. Ta till exempel det faktum att han lyckades att skriva 8000 brev. Om han skrev dem under sitt vuxna liv måste han ha terroriserat världen i igenomsnitt varannan dag. Hade han levt idag hade han garanterat haft en blogg och skrivit 20 inlägg om dagen med hög halt av invektiv utan att lyckas säga ett dyft. Han hade också ägnat sig åt sado-masochism; det finns en anledning till hans otaliga skilsmässor.

Bara en sådan sak som att han korresponderade med Nietzsche talar sitt tydliga språk. Hitler och hans efterföljare hämtade även de inspiration från Nietzsche. Om Strindberg bara hade fått chansen hade han utan tvekan blivit diktator och tvingat alla att läsa hans böcker samt satt dödstraff på att inte pryda sina väggar med hans utstuderat fula målningar. För visst hade det varit en sak om han hållit sig till ett medium likt Englands ärkestofil William Shakespeare men Strindberg kunde inte ens låta våra ögon få vara ifred.

Både måleri och fotografi skulle han envisas med. Troligen var han en riktigt dålig fotograf eftersom få porträtt är på någon annan än honom själv. Antingen det eller också ville han inte slösa dyrbar plåt på bilder som inte skulle förpesta eftervärlden med hans fula nuna. Med tanke på hans dystra målningar hade han nog dessutom varit emo idag. Suttit på plattan, skurit sig i armarna och skickat arga insändare till metro. Det finns dock en sak jag måste tacka Strindberg för. Han försökte sig inte på musik.

---

Uppgiften var att skriva om Strindberg ur en viss vinkel. Tex. strindberg som konstnär, strindberg som barn etc. Jag tycker min tolkning blev roligare. Har ändå säkrat minst ett VG så jag kan kosta på mig att roa läraren lite.
Andra bloggar om: August, strindberg, satir, humor, intressant