Kunskap och sanning
Ända sedan människan började tänka har man sökt efter mer och mer kunskap och vetande. Medan många har funderat över storsäljare som meningen med livet eller varför strumporna försvinner i torktumlaren så har vissa helt enkelt ställt sig frågan vad kunskap faktiskt är. Hur vet man egentligen vad man vet och vad är det man vet? Som så ofta är det de enkla frågorna som är svårast att besvara.
Det är omöjligt att hitta en definition som passar alla människor. Det finns alltid någon eremit med mossa i skägget som tycker att det inte finns någon kunskap medan andra vet att gud finns. Det finns dock tre definitioner av kunskap som de flesta till stor del kan hålla med om:
- En övertygelse som jag har goda skäl för och som är sann.
- En övertygelse som jag har goda skäl för att hålla för sann.
- En övertygelse som stämmer överens med mitt övriga vetande.
De två första definitionerna består av samma begrepp men med något olika villkor – "goda skäl" och "sann". Den första definitionen skapar vissa problem då det är få saker som verkligen är sanna. Den andra har motsatt problem då den inte skiljer mycket mellan tro och kunskap. Den tredje definitionen bör man ta med en nypa salt då man kan anse att den är en cirkeldefinition. Den är dock användbar i specifika fall.
Viktigt är att man redan här kan skilja tro och vetande åt. Vetande och kunskap är intersubjektiva. Alla kan komma fram till samma sak på samma sätt. Tro är däremot subjektivt. Någon som anser att gud finns kan göra det för att har "sett" gud. Det är dock inte säkert att någon annan som ser samma sak kommer till samma åsikt. Han kanske tycker att det ser ut som det flygande spagettimonstret. Vidare tror ju inte heller alla på gud av samma anledning. Det finns många olika skäl för att tro på honom och vissa uppskattar inte andras skäl.
Det finns fem olika skäl som man brukar referera till. De tre första är varseblivning, minne och intuition. Dessa brukar dock inte anses som "goda skäl" då de har vissa uppenbara brister. Att man ser något kan man ju själv tycka är ett väldigt starkt argument men hur ofta har man inte sett fel? Hur många strumpor har du tagit ut ur torktumlaren egentligen? Likaså har minnet en tendens att svika eller fylla ut detaljer som huruvida du stoppade i båda strumporna i torktumlaren. Intuitionen tycker vissa inte ens är ett skäl överhuvudtaget; om det är andras intuition vill säga. Man bara "vet" och just därför kan man inte bevisa att man vet.
De kvarstående skälen är de som brukar räknas som goda. Dessa är den empiriska metoden, induktion och den rationella metoden, deduktion. Induktion innebär att man utgår från vissa iakttagelser och drar slutsatser utifrån dessa. Ett exempel som ofta brukas är att eftersom man bara har sett (mer eller mindre) vita svanar kan man dra slutsatsen att alla svanar är vita. Detta stämmer då tills man hittar en svan som inte är (mer eller mindre) vit. Fördelen med induktion är då att man lätt kan säga om en teori är felaktig liksom att alla som gör samma försök bör få samma slutsats. Den mest uppenbara nackdelen är att man aldrig kan säga att något är helt sant. Man kan bara ge en viss sannolikhet, vilken ökar ju fler iakttagelser man gör. Men trots att ingen tidigare hade sett några vita svanar visade det sig lik förbannat att de fanns när man upptäckte Australien.
Deduktion kan närmast ses som motsatsen till induktion. Om grundförutsättningarna (premisserna) är sanna så är slutsatsen sann, oavsett om man vill det eller inte. Till skillnad från induktion så får man via den rationella metoden endast sanningar och inte sannolikheter. För slutledningen i sig behövs inte heller några experiment eller iakttagelser. Problemet är dock att premisserna bygger på induktion eller dåliga skäl. Om man inte kan säga att premisserna är sanna kan man inte heller säga att slutsatsen är sann. Dessutom är det svårt att bevisa särskilt mycket med enbart logik. För rent abstrakta fenomen som matte är detta såklart inte ett problem eftersom man helt enkelt kan anta att en premiss är sann.
Vad gäller sanning finns ett antal olika teorier. Den i vardagen enklaste och förmodligen mest användbara är korrespondensteorin. Den säger helt sonika att sanningen är det som stämmer överens med verkligheten. T.ex. är påståendet "en strumpa har försvunnit i torktumlaren" sant om det finns en strumpa mindre där än när man startade maskinen. Denna teori lider dock av lika stora problem som den är enkel. Den säger inget om huruvida strumpan faktiskt har försvunnit och är alltså beroende av att man verkligen kan bedöma verkligheten. Det är också ganska svårt att tillämpa teorin på abstrakta och subjektiva begrepp som huruvida strumpan är fin eller inte. Det senare beror dock på teorins största fördel; att sanningen är objektiv, oberoende av en observatör.
Två intersubjektiva teorier är däremot den logiska och den semantiska teorin. Om man skulle se det som att korrespondensteorin är empirisk (beror på omvärlden) så kan man säga att de intersubjektiva teorierna är rationella. Sanningen får man enligt dessa teorier genom förnuftet men sanningen är ändå lika för alla. Den logiska modellen säger samma sak som deduktionen. Logik är sann utifrån sina premisser. Den semantiska teorin säger å andra sidan att endast analytiska satser är sanna, alltså satser som "en mor har ett barn". Denna teori är dock meningslös eftersom den säger att endast sådant som är sant är sant. Inte särskilt fruktbar med andra ord.
Sist har vi då koherensteorin som säger samma sak som min tredje definition av kunskap; sanningen är det som stämmer överens med vad jag i övrigt tror. Denna teori är inte så användbar när det kommer till att avgöra om något verkligen är sant eller inte men hjälper en att bedöma vad som sannolikt kan vara sant. Om någon hävdar att han har en sten som faller uppåt kommer de flesta att anta att hans påstående är falskt eftersom vi vet att alla andra stenar faller nedåt.
Så vad har man nu för nytta av alla dessa definitioner? Personligen tycker jag det är en ganska meningslös diskussion att hålla någon av dem högre än andra. Deduktion är ju den enda metod som kan ge sanning i sig men är i genländ beroende av andra metoder ifall man vill bedöma annat än logiska satser. Empirism fungerar bra för detta syfte men ger endast sannolikhet och inte sanning. Med induktion kan man inte heller bedöma något annat än den fysiska världen.
Jag använder själv naturligtvis en kombination av samtliga definitioner beroende på vilken som är mest fruktbar för tillfället. Att en strumpa försvinner ganska ofta i torktumlaren kan jag hålla för sant baserat på varseblivning, minne och induktion. Genom förnuftet kan jag dock säga att det är omöjligt, eftersom en premiss är att strumpor kan försvinna vilket de inte kan (deduktion) pga. att jag aldrig observerat en annan strumpa göra så (återigen induktion).
Jag litar alltså ofta mer på förnuftet än på vad jag observerat. Kanske just för att det bara är deduktion som kan ge sanning. Detta utesluter dock inte att jag gör omvänt när det passar bättre. Det finns i alla fall två universella sanningar vi kan vara säkra på. Den ena är att påståendet "det finns ingen sanning" är falskt eftersom det annars skulle resultera i en paradox. Den andra är att ena strumpan försvinner i torktumlaren.
Det här skulle egentligen ha varit ett både spontant, roligt och aktuellt inlägg angående Radiohead men jag lät i min iver bli att skriva i word först. Enligt lagen om alltings jävlighet klickade jag självklart på fel länk… Så kan det gå.
Andra bloggar om: filosofi, kunskap, sanning, tro, vetande, strumpor, torktumlare, intressant.se
Write a comment: