Cynism

Läste precis ett av Opassandes inlägg och blev plötsligt inspirerad! Det var ganska länge sedan det hände nu. När jag läste hennes inlägg kom jag plötsligt att tänka på att det faktiskt kunde vara möjligt, ett samhälle där människor inte längre måste arbeta för sin överlevnad. Samtidigt var det något i mitt bakhuvud som sade mig att det inte kunde stämma. Jag är fortfarande inte riktigt säker på vad som är fel men jag ska försöka komma fram till det. Emma konstaterade att det inte finns något i samhället som kontrasterar en sådan vision. Så jag får angripa den ur individens synvinkel.

Människan har alltid fått kämpa för sin överlevnad. Oavsett om det handlar om att lyckas döda en gris så att man får mat på bordet eller undvika att den fastnar i kylaren så har det alltid funnits någon form av utmaning. I det moderna samhället har det främsta handlat om att jobba halva dagen så att man kan slippa jobba resten av dagen. Man måste ha pengar för att kunna köpa mat, tak över huvudet och säkerhet mot yttre faror. Ur den synvinkeln är det naturligt att avsaknad av jobb alltid setts som dåligt. Då har man ingen möjlighet att överleva utan andras hjälp.

Hur kommer det då sig att man måste ha pengar? Man behöver inte låsa sig vid att det är just pengar. Det är bara ett redskap för att förenkla byteshandel. Man måste byteshandla därför att man saknar något och har ett överskott av något. I grunden är tid det man har ett överskott av. Det är det enda vi kan äga. Vi använder tid för att producera något och byter det mot pengar som vi sedan byter mot det vi behöver. Om vi har mer tid än vi har behov sker något som är känt som utveckling. Utveckling är faktiskt just att minska tidsåtgången. Man effektiviserar, förenklar och förbättrar produceringen, vilket leder till mindre behov av arbete och följaktligen snabbare utveckling.

Liksom arbete är beroende av en skillnad i energi, är handel beroende av en skillnad i ägande. Om man redan har det man vill ha, finns det ingen anledning eller möjlighet att byta det med någon annan. Poängen med behandlad utopi är att ingen ska behöva arbeta för att försörja sig. Detta betyder då att maskiner gör det automatiskt och det de producerar på något sätt delas upp mellan människorna. Frågan är då hur det ska ske. Om alla får allt de vill ha, finns det ingen anledning att byta med någon annan.

Det ligger dock i människans natur att sträva efter att bli bättre. Oavsett om det är att bli bättre än sig själv eller bättre än sin granne. Antingen kommer det att finnas någon sorts möjlighet att anstränga sig för att få det bättre eller inte. Det skulle vara möjligt om maskinerna enbart producerar livsnödvändiga varor åt alla. Då kommer människor att arbeta i alla fall för att förbättra sin tillvaro och utopiteorin blir invalid. Om det inte gör det betyder det att man kan få allt vad man vill ha, utan att anstränga sig. Då finns det inte heller någon möjlighet eller mening med att anstränga sig för att få det man vill ha. Vad kommer människans mål att bli då?

Sannolikt kommer detta samhälle aldrig kunna uppstå. Om det för eller senare blir möjligt kommer de som redan har makt att inse vilken enorm maktpotential det finns om man har dessa maskiner under sin kontroll. Antingen kommer storebror lyckas ta kontrollen över maskinerna och förslava mänskligheten, eftersom han vill "förbättra" sig själv relativt resten av mänskligheten, eller så blir det revolution vilket återigen leder till att människor kommer arbeta för sin överlevnad. I det senare fallet är utopin återigen invalid och det förstnämnda 1984-scenariot låter inte särskilt lockande.

Man kan likna det hela vid ett datorspel (möjligtvis vilket spel som helst). Ett spel är ganska mycket som livet, fast utan de tråkiga bitarna och utan några reella risker. Det finns en gyllene regel för att göra ett bra spel: det får inte vara för svårt men måste ändå innehålla utmaningar. Spel som är lite svårare än andra måste kompensera med en större visst om man klarar det i alla fall. Vanligtvis är detta en form av "hack value". I ett spel strävar man hela tiden mot att klara det men om man klarar det vill man inte spela längre. Vad är vitsen? Man har ju nått sitt mål. Samma sak gäller i livet. Vi strävar efter att göra det så lätt som möjligt, men om vi lyckas med det kommer ingen att vilja leva längre. Livets ironi kallas det visst för.

*Edit*
Joakim ger lite vettiga kommentarer om ämnet på sin blogg.